Sitter och äter lite innan jag ska ut och fota men Hanna. Vi ska ta tackkorten för min konfirmation. Jag vet att man inte skickar tack kort och sånt så mycke längre, men jag tycker själv att det är lite kul när man får de. Efter att man har varit på någons student eller så. Jag kanske måste börja göra mig i ordning nu? Det tar ju en stund för mig som är så seg att fixa hår och smink. Tanken är att se så lik ut hur jag såg ut på konfa dagen som möjligt. Så vi får väl hoppas att det blir något bra kort idag. Man vet ju aldrig när de är du och jag Hanna... ;)

Ja, nu när jag tänker liten tänker jag typ 4-7 år. För innan 4 år kommer jag inte direkt ihåg så mycke. Men jag var en enormt pratsam unge. Jag babblade på som bara den i evigheter, om allt möjligt. Jag älskade gosedjur, de var mina bästa vänner. När jag lekte själv var jag inte den flickan som lekte så värst mycke med barbie och dockor. Vad vi lekte var ganska olika beroende på vem jag lekte med. Med en kompis lekte vi alltid typ skola/familj. Med en lekte vi alltid med barbie. Med två lekte vi alltid med gosedjur, med typ mini stall, med riddare eller lekte hästar. Ibland fick jag vara med min bror och hans kompisar. Fast bara när dom lekte med lego. Jag gillade att sitta och leta efter speciella bitar, de gillade inte dom. När jag var 6år hade jag hela min framtid klar. Jag skulle gifta mig med en kille som var precis som pappa (så varför inte bara ta honom?), mormor sjulle vara min brudtärna, jag skulle bli veterinär och jag skulle antingen bo på vår övervåning eller i ett hus precis intill mamma och pappa. Jag skulle ha en lila glittrig bil utan tak och jag skulle skaffa långt hår, alltså ner till midjan. Jag älskade disney filmer (det gör jag fortfarande) och kunde sitta en hel dag och bara titta på olika filmer. Jag vara också ganska jobbig tror jag, för jag var väldigt bestämd. Om jag inte ville något skulle jag minsann inte göra det. Så jag gick aldrig i simskola, skidskola, skridskoskola eller något sånt, utan de fick mamma och pappa lära mig. För jag ville lära mig men inte gå i själva skolan. Den riktiga skolan älskade jag! Första dagen i förskolan hoppade jag upp ur sängen halv 7 (och jag var redan på den tiden en väldigt morgon trött flicka) och var klar att gå ganska tidigt. När jag väl kom dit var det läskigt. Jag hade aldrig träffat de här personerna, men som tur var hade jag Hanna sedan dagmamman. Men innom en vecka eller två så hade vi blivit bra kompisar nästan alla tjejer i klassen. Några extra bra på ett lite roligt sätt. I förskolan när man bara lekte hela dagarna så kunde jag längta efter att få lära mig läsa, skriva och räkna. Vilket är svårt att förstå nu när man bara vill tillbaka till lekdagerna. Egentligen vill man tillbaka till när man var liten, i alla fall jag. Man hade inge läxor, inga prov, ingen prestations ångest, om man gjorde något fel så tyckte folk nästan att de va gulligt, man bråkade inte med kompisar (mer än möjligt vis om vem som skulle ha en viss leksak) och man behövde inte göra någonting hemma.

Japp, vi lever livet

Spänningen tätnar.. 8 minuter kvar? :)

Sådär, nu finns en ny heder som är något somrigare. =D

Hejsan!